Blå dagar.....

Jag vill också gå iväg och träffa människor, kanske gå till jobbet, spela i ett band känna glädje och dela saker med andra. Resa någonstans där solen skiner.

Lite avundsjuk på det vanliga livet är jag , även om jag vet att det inte alltid är det roligaste.

Allting kretsar kring min sjukdom. Jag vet att jag ska vara glad för mina små djävlar krymper, men det innebär fler behandlingar och ........... Jag vill verkligen inte att någon ska tycka synd om mig, bara ha en förståelse att det sker massa saker i kroppen, som är svåra att hantera. Den mest sociala personen blir jag inte. Jag uppskattar verkligen att vänner hör av sig, men det är svårt att ta initiativ själv. Min omgivning har det inte lätt, det krävs mycket kärlek............

Har svårt att mobilisera kraft. Nu när jag gått igenom ännu en kur är det svårt att känna jippi inför nästa kur, även om jag vet, att jag då kommer att var taggad och motiverad att gå in i även den och även nästa om det behövs.

När Taxoteregiftet tar befälet över kroppen finns inget annat att göra än att hänga med. Balansen blir dålig, jag blir deppig, irriterad, stingslig, förvirrad, introvärt, andfådd, får hjärtklappning, kroppstermostaten sätts ur funktion vilket ger svettningar och frossa som följd. Jag blir trött, sömnig och får oerhörd smärta emellanåt, där bara morfin hjälper.

Nu är jag långsamt på väg tillbaka, men kroppen värker ännu och deppigheten blir ganska påtaglig. Men faan den som ger sig, det är bara att mota Olle i grind och gå vidare på den inslagna vägen. Fortsättning följer. Tror inte det blir musslor i kväll, Thomas har visst tröttnat på det.

Kram till alla därute i cyberrymden och världen, visst kan man skönja våren i ljuset........