Inget att säga?

Jag är trött på att skriva om min sjukdom, men det är ju den som en stor del av mitt liv handlar om. En liten resumé av dagens läkarbesök;

Jag kunde framföra mina frustrationer, som varit under de 11 dagarna fram till att jag lyckades ta mig ur sängen. Jag lyckades t o m i lördags att komma till ett nyöppnat köpcentrum, borde kanske åkt till skogen istället och insupit lite frisk luft, men till det räckte inte krafterna. När jag är i Navelbinets makt är det som att hjärnan inte fungerar. Jag vet det sedan behandlingen med Taxotere också, man blir irrationell orkar inte se om sitt eget bästa, som tex att äta lunch. Kvällarna är räddade av våra inneboende och mannen. Idag har jag fått lite näringsdrycker, som jag ska testa, senare ska jag träffa en dietist, så att jag eventuellt kan bli ordinerad dryckerna vid behandlingarna.

Värk i käken, vilket är en biverkning från Navilbinet. Lite rädsla p g a tidigare käktumör, som jag strålade bort i slutet av förra året. Ledvärk, huvudvärk, men framförallt en förlamande trötthet. Jag fick en känsla av att jag drabbats av sömnsjuka. Dessutom trodde jag att fått en vaxpropp i örat, men det såg bra ut. Ingen vaxpropp där.

Annars tycker jag att det är bra. Jag har en underbar familj, som vill mig väl. Jag försöker njuta av det som jag kan njuta av, tex resa till Bordeaux och det känns som att krafterna finns där nu.

Nästa läkarbesök  och behandling blir den 13 oktober, så då blir det in i dimman igen. Kanske kan jag möta det bättre då och inse att det är Gilla läget som gäller. Det finns ju ett syfte med behandlingen. På onsdag ska jag få behandling med Pamidronat, som stärker skelettet. Fortsättning följer. Kramar till alla läsare.