Kärleken till livet utan barnatro!

Jag har ändrat lite i gårdagens blogg och förtydligat lite. Jag har ingen positiv erfarenhet av barnatro. Jag tycker att barnet kan inte välja utan växer in i en påverkan och kan inte värja sig.

Såg Jonas Gardell i programmet "Åh herregud". Han säger att han har lyckats ha kvar sin barnatro, trots att han tror sig veta att Gud inte finns. Det förstår jag inte, men var och en blir salig i sin tro.

När jag var liten bodde jag i ett fosterhem där mannen var frikyrkopastor. Mer och mer förstår jag hur det har påverkat mitt liv negativt. Först kände jag en trygghet i det, men senare skapade det mest ångest eftersom det fanns så mycket bannor och skrämsel. Så idag är jag inte troende, men jag tror på människan och hennes egen förmåga och att kraften finns inom oss.

Jag minns när jag flyttade från fosterföräldrarna i Östergötland till Södermanland, tillsammans med mamma och hennes nya man. Det enda jag ville sjunga i skolan var en psalmen Jesus för världen. Det var antagligen en stor trygghet då, men märkligt för en sjuåring. Fortfarande får jag en klump i halsen när jag läser texten och hör melodin. Läs gärna texten och se vilken obehaglig text det är. Jag kan många frikyrkosånger och det är mina gråtsånger, som jag tar till när jag är riktigt ledsen, som t ex när jag drabbades av cancer. Vet att många har dubbla känslor inför dess väckelsesånger, som låter smäktande, men ofta innehåller texter som är "bannande".

Är fortfarande väldigt fascinerad av kyrkobyggnader, men blir lite illa berörd då jag inser hur mycket pengar som "offrades" för att dessa byggnader skulle bli till. Samtidigt som människor fick svälta och var livrädda för gud och hans straff. Lite filosofiska tankar idag, men jag skyller på Jonas Gardell.